• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/11 2016 kl 12:21 -

Tre exempel på chefer som oavsett hemskheter måste skaka hand och fixa stämningen på jobbet

Det är lätt att sympatisera med Clintons vägran att skaka hand med Trump i söndags och med riksdagspartiernas ovilja att samarbeta med SD. Det är måhända inte så politisk smart, men det är inte så svårt att förstå det känslomässiga behovet av att är markera sin motvilja mot åsiktsmotståndaren. För det rör upp mycket känslor när det inte främst är de politiska sakfrågorna som skiljer, men olikheter i värderingar och den grundläggande synen på människors lika värde.

Stefan Lövfen sa i söndags att SD är ett nazistisk och rasistisk parti och Hillary Clinton har kallat hälften av Trumps väljare för ”basket of deplorables”. Båda har bett om ursäkt för sina ordval, men det är inte en liten grupp väljare politikerna vänder ryggen när de tillåter meningsutbytet att bli hårt. Och denna inte oansenliga mängd väljare är våra medarbetare.

DET ÄR INOM POLITIKEN DET
I motsättning till politikers så får inte vi chefer i vanliga arbetslivet vägra skaka hand eller samarbeta med åsiktsmotståndare. Jovisst, vi kan välja bort leverantörer, kunder och i mycket extrema fall medarbetare, men för det mesta måste vi hövligt och professionellt bejaka åsiktsskillnader. Och det brukar i regel inte vara så svårt, då den gyllne regeln är att undvika att diskutera politik på jobbet. Det för att politik brukar vara en mycket personlig fråga där vi tenderar att vara extremt övertygade. Vi kommer inte ändra oss den minsta lilla smula oavsett kollegornas argument och det lovar dåligt för ett trevligt lunchsamtal. Undantaget självklart om vi vet att vi tycker lika.  

DET VAR FÖRR DET
Men det finns tecken på att detta kan bli en större chefsutmaning i framtiden. Att ha medarbetare som tycker olika i exempelvis frågan om vinster i vården brukar inte vara värst belastande för verksamheten. Något helt annat är det om åsikterna går isär gällande människors värde beroende på kön, ålder, religion, sexualitet, etnicitet eller annat.

Det är inte så att jag anser att åsikterna kring människors lika värde började glida isär 2016, men just nu sker det en aggressiv utveckling mot större polarisering där fokus är mer på identitet än idéer som Niklas Ekdal beskriver det i artikeln Döda presidenters sällskap. Ett kort utdrag:
 

Och det är inte så att jag tror att våra medarbetare kommer börja prata värst mycket mer politik på jobbet i framtiden. Men det är så att jag tror att vi i framtiden - på grund av bland annat sociala medier - inte kommer att få vara lika (lyckligt) ovetande om våra medarbetares och kollegors alla åsikter och förehavanden. Låt mig ge TRE EXEMPEL bara från förra veckan:

 Den privata filmen från 2012 som nådde offentligheten där SDs ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt skrattar åt grova nazistskämt om judar.

 Billy Bush är den unga mannen vi ser ägnar sig åt ”locker room banter” tillsammans med Trump i filmen från 2005. Bush (som förövrigt är George Bush's kusin) är nu anställd på NBC som programledare för populära aktualitetsshow'en Today.

 Mannegruppa Ottar ”avslöjades” och fyllde tidningssidorna i Norge. Facegrupp-forumet med 40 000 medlemmar är enligt administratoren «en manschauvinistiskt fristad». Medlemmarna delar tät innehåll som ”skojar” om våldtäkt, incest, pedofili, våld mot kvinnor och grov rasism. Det finns fem vett & etikett regler för medlemskap som man kan tycka att bara dem borde avskräcka en normalt fungerande människa från att gå med: 1) Ingen pedofili. 2) Ingen pornografi. 3) Inga bilder av lik eller avföring. 4) Rapportering av inlägg er inte tillåtet. 5) Inbjudan eller tagging av kvinnor är inte tillåtet. Medlemmarna trodde att ”stängt forum” betydde att de kunde skriva vad som helst, men ingår man i en grupp med 40 000 personer så ska man utgå från att man vistas i ett offentligt rum. Skärmdumpar tas och grejer kommer ut. Det tog hus i helvete, men polisen som har granskat forumet kan inte se att lagbrott har skett.

Ottar Sjöstedt's chef beslutade att han fick behålla jobbet i SD. Billy Bush’s chef beslutade att omedelbart plocka bort honom från tv-skärmen och stänga av honom från jobbet på obestämt tid. Men vad skulle du göra som chef om det kom till din och hela arbetsplatsen kännedom att det var en av dina medarbetare som hade skrivit nedan på Mannegruppen Ottar?

Vi chefer har inte politikernas frihet att vägra skaka hand med eller vända ryggen till medarbetare. Och oerhört sällan har vi arbetsrättens stöd av avskeda på grund av åsiktskillnader. Vi chefer ska efter bästa förmåga få samarbetet att löpa på som vanligt trots mycket känslor av avsky hos såväl oss som övriga medarbetare. Det här är ett förbaskat deppigt framtidsscenario inte bara för oss chefer. Jag kan bara hoppas att jag är helt fel ute. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela