Mejlet från medarbetaren var till hälften vettigt och till hälften häpnadsväckande oförskämt. Jag fick feedback på något jag hade gjort under ett arbetsmöte. Just då drev jag ett sådant där högt i tak-projekt och jag tackade därför lite ängsligt och peppande för feedback (”Så bra att du säger till!”) och lovade bot och bättring. Pinsamt nog delade jag även med mig mejlet till övriga medarbetare som ett gott exempel på god öppen kommunikation!
Söndagens ledare i DN ger ett par pekpinnar till oss chefer just på temat högt i tak (bakgrund: veckans nyheter om den barnpsykiatriska vården i Stockholm):
”…För att anställda ska kunna framträda måste det vara högt i tak.”
”Den som sopar problem under mattan kan inte lära av dem. Det är därför man som chef måste lära sig förstå värdet av ifrågasättanden.”
Jag tillåter mig att gå i försvar för mitt ung-som-chef-magplask och använda DNs pekpinnar som en utmärkt sammanfattning av varför det är så förbaskat lätt att som chef bli lite ängslig inför det där med takhöjden på jobbet. För det första, begreppet högt i tak är så komplett i sin otydlighet och därför oanvändbart för oss chefer som riktmärke. Många av oss har haft medarbetare som då de inte fick sin vilja genom eller mötte motstånd då de var orimliga suckade surt ”Å, jag som trodde vi hade högt i tak!?”. Inte blir jag klokare om jag söker tydlighet i ordboken: "Man kan uttrycka sin åsikt fritt utan att ta hänsyn till formella strukturer eller omgivningens förväntningar". Vi ska alltså bäst vi kan leda in i dimman. För det andra, bästa DN-ledare, jag lovar dig det finns inte den chef i Sverige som inte förstår värdet av öppenhet. Som så ofta är själva utmaningen att leva som vi har lärt och det inom ett område där självinsikt är nästintill omöjligt. För både högt-i-tak-chefen och lågt-i-tak-chefen har samma svar på frågan: ”Har du genom ditt ledarskap en grupp ja-sägare omkring dig?”. Svar: ”Nej, verkligen inte. Här har vi högt i tak!” VD:n för BP uttalade efter katastrofen i mexikanska golfen 2010 att han hade önskat att han hade haft mindre ja-sägare kring sig. Först efter att han hade lämnat kunde han se att han hade varit en lågt-i-tak-chef. Så till sist, i konsensuslandet Sverige ska vi chefer odla en kultur där människor fritt uttrycker sina åsikter under löftet om att de inte behöver oroa sig för eventuella konsekvenser. Är det ens möjligt? Som chef kan du lyckas främja en kultur där det finns respekt för allas åsikter, men du kan knappast avlasta konsensusmedarbetarna den obekväma känslan de får när två tycker olika. Som sagt, inte konstigt att vi chefer blir lite ängsliga inför uppgiften att lyfta taket.
Efter DNs pekpinnar läser jag vidare i tidningen om den kända 47-åriga ledarprofilen i Sveriges gymnastmiljö som fick lämna då han ”under flera års tid har haft olämpliga nära kontakter med unga gymnaster”. Enligt DN och visselblåsaren Marisa Da Silva hade ledarens olämpligheter varit känd för ledare och icke-ledare inom branschen under flera år utan att någon hade agerat. Det är då det slår mig, vi chefer ska helt och hållet skrota alla ambitioner om att lyfta taket. Istället ska vi bygga en kultur med civilkurage! Begreppet är tydligt:
"Att ha mod, att stå för sin mening, även om det innebär en personlig risk; att försvara sina värderingar, trots att man är medveten om att det finns ett öppet eller dolt motstånd från omgivningen.”
I tillägg är det lätt att som chef själv bedöma om man är den nödvändiga förebilden som leder vägen (har jag tagit en personlig risk?). Sist men inte minst är löftet till medarbetarna mer verklighetsnära: varje gång du uttrycker en åsikt finns det en risk för att det finns de som inte tycker som dig. Men det är det värt, för med mindre konsensus mår såväl människan som organisationen bättre. Jag tänker inte att vi ska behöver odla fram civilkurage i nivå med visselblåsarna Bradley Manning och Edward Snowden, men bara den gnutta mod som behövs för att våga ha en åsikt som inte delas av alla. Och inte minst modet att höja rösten när barn far illa.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 
15 02
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->
25 01
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->
Läs alla blogginlägg i arkivet
Några år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till att bli strategikonsult och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.