• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 07/28 2020 kl 07:44 -

Det spelar ingen roll vilken kris det handlar om – hon är chefen jag vill ska leda mig genom den

De rör till tårar, lockar till skratt – och världen tycks för en stund vara en alldeles, alldeles underbar plats. Många med mig har en handfull av dem; Youtubeklippen vi återkommande besöker som uppmuntrar och förgyller tillvaron. Sen terrordåden i Christchurch i mars förra året har jag en särskild favorit, och sen mars i år har Nya Zealands premiärminister Jacinda Ardern två inlägg på min korta go-to-feel-good-lista.

Precis som statsledarna i Tyskland, Norge, Danmark, Island, Finland och Taiwan åtnjuter Ardern skyhöga 80 procent + i förtroendesiffror efter coronavåren och –sommaren, och under pandemin har de fått mycket internationellt beröm för sina ledarskap. (Som jämförelse hade Stefan Löfven i junimätningen 40 procent förtroende från det svenska folket.) Gemensamt har de att de snabbt tog coronahotet på allvar och agerade resolut. Konsekvensen blev att deras länder har ett markant lägre antal smittade och döda i covid-19 jämfört med andra länder. En annan sak de har gemensamt är att de alla är kvinnor. Sammantaget har detta föranlett otaliga nyhetsartiklar under våren, på temat ”är kvinnor bättre ledare att hantera pandemier?”.

Under coronapandemins första månader var självklart alla svar på den frågan högst subjektiva och underbyggda med lösryckta exempel snarare än vetenskap. I slutet på juni kom emellertid den första vetenskapliga studien kring ämnet. Men olika länders olika mätmetoder, att vi fortfarande befinner oss mitt i pandemin och olika orsak-verkan-resonemang gör att man (fortfarande) inte kan dra helt definitiva slutsatser kring kön, ledarskap och pandemihantering.

Själv är jag tveksam till om kön är så intressant i det här sammanhanget. Det kan/vill de flesta av oss inte göra något åt, men däremot kan vi alla göra något åt vårt beteende. Så mer nyfiken är jag på vilka ledarskapslärdomar vi (redan nu) kan hämta från de framgångsrika statsledarnas agerande under coronapandemin. 

Att snabbt inse allvaret och agera skyndsamt och bestämt är ett belagt framgångsrikt ledarskapsbeteende vid pandemier – och även vid stora naturkatastrofer som det sägs att vi kan vänta oss många fler av framöver. Att de kvinnliga statsledarna under coronapandemin har haft lättare för det än sina manliga kollegor kan utifrån vetenskapen förklaras med följande: 

Risktagande
Kvinnor är enligt bred forskning mer riskobenägna när det kommer till människoliv än män, samtidigt som de är mer villiga att ta ekonomiska risker. Det kan vara en förklaring till att de kvinnliga statsledarna snabbt och resolut agerade så tidigt vid hotet mot hälsa och liv.

Fokus relationer vs fokus uppgiften
En annan förklaring med grund i vetenskapen är ledarstil. Forskning visar att den feminina ledarstilen är mer ”interpersonellt orienterad”medan den maskulina ledarstilen är mer ”uppgiftsorienterad”. Personer med en feminin ledarstil har en större förmåga att i krislägen

• visa ödmjukhet, ta in information från många olika källor, välkomna olika perspektiv och väga för och emot samt omsätta det till praktisk handling 
• visa medkänsla och omtanke
• kommunicera tydligt och skapa känslan av ett gemensamt ansvar och varje individs avgörande betydelse; ”tillsammans gör vi jobbet”. 

De kvinnliga statsledarnas framgång bygger på att de insåg nödvändigheten av och har fallenhet för och vana att att lyssna på fler än en/få källor – statsepidemiologen/er – innan de skyndsamt fattade beslut. Lika avgörande har deras omsorgsfulla, tydliga och enande kommunikation varit. Exemplen från Angela Merkel, Erna Solberg och övriga i sällskapet är många, men Arderns nu-går-vi-in-i-lockdown-Facebook Live-tal till nationen den 25:e mars är min favorit. Hemifrån soffan, i myströjan efter att just har nattat sitt barn pratar hon om oro, vad nationen har framför sig, vad alla kan göra för varandra – och hon ber om ursäkt om eftermiddagens lock-down-order varit lite brysk och oroat folk i onödan. Så himla fint.

Samma mod, medkänsla och ordets gåva visade hon redan ett år tidigare när hon ledde landet genom en annan kris; när en terrorist dödade femtio personer under fredagsbönen i två moskéer i Christchurch. Arderns fokus och styrka är interpersonella relationer. Hon är känd för att vara utomordentligt bra på att delegera och överlät då uppgiften att göra säkerhetsrevisioner och -analyser till andra, så att hon själv kunde ta hand om landet i trauma och kris. Dagarna efter dådet tillbringade hon med offren; kramade dem och pratade med dem om hur de mådde. Mitt andra go-to-feel-good-Ardern-klippär från när premiärministern besökte en skola. En elev som precis förlorat två av sina klasskamrater ställer en fråga som en statsledare nog aldrig tidigare har fått av en icke-anhörig: 

"Hur mår du?"

Ardern svarar helt tagen: ”Hur jag mår? Tusen tack för att du frågar. Jag är väldigt ledsen.” 

Det spelar ingen roll vilken kris det handlar om, Ardern är numera min dröm-go-to-person att leda mig genom den. Hon (och Hur-mår-du-eleven) ingjuter hopp, och får mig att känna att världen verkligen är en alldeles, alldeles underbar plats.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela