Fick ministern farlig mersmak på Jag är chefen-kortet?

Så blev det obegripliga strax mer förståeligt. Efter nästan två veckor kom i onsdags chefen äntligen med svaret på frågan varför, men då hade den mediala uppvaktningen blivit nästintill obefintlig jämfört med tolv dagar tidigare. Vilket var oturligt för hårt kritiserade socialminister Annika Strandhäll. 

Hon fick mycket ris – från tjänstemän på Försäkringskassan, från allianspartierna, Vänsterpartiet och politiska ledarskapskrönikörer – för att hon utan (publik) förvarning och förklaring den 27 april i år sparkade Ann-Marie Begler från jobbet som Försäkringskassans generaldirektör. Det oväntade, i kombination med otydligheten, ledde till upprörda känslor och många spekulationer där majoriteten landade i slutsatsen att det här var en del i socialdemokraternas valkampsstrategi. Begler hade djupt orättvist fått sparken för att hon hade gjort sitt jobb alltför bra. Och Begler var av samma uppfattning; att hon i valtider hade blivit ett offer för de ”blåsande politiska vindarna”.

Sanningen är emellertid – enligt Strandhäll – långt mindre rafflande. Begler och hon hade olika syn på hur Försäkringskassan skulle samarbeta med Arbetsförmedlingen. Och efter upprepade samtal – och varningar som Strandhäll formulerar det – samt lite handling från Beglers sida så fick Strandhäll nog. Och spelade ut I am the boss-kortet.

"Det handlar om samtal som pågått under hela 2017, om hur man styr en myndighet. Det har varit samtal där det har lyfts kritik. Det handlar om myndigheten, samverkan och samordning, och också om särskilda samtal där jag träffat Begler och Arbetsförmedlingens generaldirektör."

"Jag har fått entydiga signaler från externa aktörer om att man upplever att samarbetet inte fungerar."

"Vi kom fram till att det ömsesidiga förtroendet inte fanns, och då meddelade jag att jag hade för avsikt att tillsätta en ny ledning."
Annika Strandhäll i ”Bara politik” i Expressen TV den 9 maj 2018.

Jag är chefen-frasen har i Sverige blivit ett kaffemuggsskämt som nästintill bara Zlatan med allvar och stolthet vågar använda. Men även i det konsensusorienterade svenska arbetslivet finns det helt klart lägen där vi chefer behöver tillämpa det auktoritära ledarskapet.

När chef och underställd (chef) tycker olika och samtalen inte leder framåt, är det en chefs självklara rättighet men också plikt att till slut yttra orden ”Jag är din chef, och nu blir det som jag har bestämt”. Att avsluta de långdragna diskussionerna och konfliktsamtalen med att säga till på skarpen är i de flesta fall att göra alla drabbade parter en tjänst. Att helt enkelt göra slut på eländet.

Sen finns det (ännu fler) lägen då ”Jag är chefen, nu blir det som jag har bestämt” inte lämpar sig. Som exempelvis när man ska offentliggöra sparkandet av en generaldirektör för en av Sveriges största myndigheter. Zlatan må komma undan med sådant, men bevisligen inte Strandhäll.

Jag förundras fortfarande över Strandhälls knapphet då hon offentliggjorde sparkningen. Att själva avskedssamtalet med Begler var svårt kan alla chefer förstå, även om många av oss säkert avundas ministern hennes möjlighet att lägga vanlig arbetsrätt åt sidan och skicka icke-lyhörda underställda till en elefantkyrkogård där de får lyfta full lön i åratal. Men tänk att det skulle sitta så långt inne att till Försäkringskassans anställda och allmänheten säga rakt ut att det var deras olika syn i frågan kring samarbetet med Arbetsförmedlingen som var skälet.

Kanske gav Jag är chefen-kortet Strandhäll lite för stor mersmak? Det är i och för sig ett rätt sällsynt problem. I landet där Jag är chefen har blivit ett fnissigt kaffemuggsskämt är risken mycket större att chefer använder kortet alltför sällan. Eller inte alls.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

25 09

Principlösa Per har inget att lära andra chefer om integritet

Av Vibeke Pålhaugen

Ingen vettig människa motsätter sig påståendet att integritet är en absolut nödvändighet för att vinna förtroende och omdömet ”en god chef och… Fortsätt att läsa->

18 09

Förtvivlan och skam räcker inte, de högsta chefernas haveri kommer svida

Av Vibeke Pålhaugen

De största förlorarna utropar sig till vinnare, det hytts med pekfingrar i alla riktningar och i bryska ordalag avvisas alla samarbetsnärmanden från kollegor man inte regelbundet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen