Globala hälsogiganten Johnson & Johnson lanserade förra veckan ett anti-utbrändhetsprogram för chefer. De anser att lösningen för stressade chefer är ett 100 000-dollarspaket bestående av en fysiolog, en dietist och en chefscoach.
Det är emellertid – enligt en aprilartikel i Harvard Business Review – ett misstag att hantera stress och utbrändhet som ett personligt problem. Utmaningen är organisatorisk. Enligt studien finns det tre huvudsynder bakom stress och utbrändhet på jobbet och de torde vara igenkännbara för de flesta chefer:
# Överdrivet samarbete manifesterat genom en ändlös rad av möten och mejlväxlingar. Det ständiga sociala umgänget lämnar ingen tid över för att koncentrerat arbeta med svårare uppgifter och välbehövlig återhämtning.
# Ingen koll på tiden – ledningar har idag ingen aning om hur mycket tid de anställda lägger på aktiviteter som är produktiva respektive hur mycket tid som kastas bort på att göra saker som inte gör större nytta för verksamheten.
# En benägenhet att överbelasta de mest pålitliga och kompetenta med ännu mera jobb.
Visst vore det läckert om vi kunde betala en slant och ålägga en fysiolog, en dietist och en chefscoach att genom en-till-en-samtal lösa den skenande arbetsrelaterade stressen och psykiska ohälsan. Men tyvärr, det kommer kräva större chefsinsatser än så. Framförallt från högsta ledningen. Uppgiften? Jo, att göra det möjligt för alla att under en arbetsdag få ägna tiden åt att faktisk få göra nytta.
Artikeln Employee burnout is a problem with the company not the person ger tips om hur chefer kan gå till väga.
Foto: © Massimo Putzu
31 01
Vår tumultartade samtid fyller våra organisationer med oro och trötthet. Många medarbetare är slitna och i stort behov av empati från oss chefer. Men även vi är… Fortsätt att läsa->
23 01
1:1-möten – rutinen när chefen regelbundet träffar sina medarbetare för att följa upp arbete, mål och mående – tredubblar sannolikheten att medarbetaren… Fortsätt att läsa->
Läs alla ledarnyheter i arkivet
Några år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till att bli strategikonsult och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.