Eliasson, den motvilliga chefen

Jag har vid ett flertal tillfällen uttalat mig kritisk om Dan Eliassons ledarskap, men liksom vissa polisanställda firade jag inte med tårta och jag hoppade inte jämfota som Allianspartierna och SD gjorde när rikspolischefen för en vecka sedan fick sparken.

Och trots svala känslor inför Eliassons förehavanden och resultat som högsta myndighetschef på Migrationsverket, Försäkringskassan och nu senast på Polisen, går jag inte heller igång på att han fick jobbet som generaldirektör (GD) för MSB. Jag kan som många andra undra över hur Eliassons meriter ansågs överträffa de övriga 27 ansökarna till GD-tjänsten, men det är samtidigt ingen omöjlighet att han faktiskt var den bästa chefen i ansökningshögen. Dessutom finns det en chans att Eliasson kan överträffa sina tidigare resultat i uppdraget som MSBs högsta chef. MSB är en relativt liten myndighet med 850 anställda, och kanske har bedömningen gjorts att den storleken bättre matchar Eliassons chef- och ledarförmåga än de tre föregående kolossuppdragen där organisationerna hyste 8 000–30 000 medarbetare.

Två exceptionellt udda händelser

Beslutet om att sparka rikspolischefen och timingen har sin tydliga logik, och det nya chefsjobbet är inte heller helt oväntat. Jag skulle därför inte nämnvärt gå igång känslomässigt, om det inte vore för två exceptionellt udda händelser som skedde i onsdags:

1) Att Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson valde att vid ett och samma tillfälle informera om att han har sparkat Eliasson, och gett honom ett nytt chefsjobb.

2) Att Eliasson i ett – förväntar jag mig – genomtänkt pressmeddelande meddelar att han egentligen inte vill ha det nya jobbet som chef för MSB, utan mest av allt skulle vilja fortsätta som rikspolischef. 

Två frågor om när

Timing är som bekant allt, och på just det temat släppte den bästsäljande Drive-författaren Daniel Pink i januari boken When. I boken tillgängliggör han hyllmeter med dokumenterad forskning i kronobiologi, som visar att tidpunkten som väljs har stor inverkan på människors tankar, känslor och energinivå. Och därigenom resultatet av det vi gör. Efter att ha snabbläst, så funderar jag på vad den säger om Johanssons och Eliassons timing i onsdags? Och i en större kontext, vilket svar den ger på följande två frågor:

Fråga 1: När informerar du om vilket nytt jobb du har gett chefen du just har sparkat?
Svar: Sen. Och vid ett och samma tillfälle enbart om du absolut måste, som exempelvis om den sparkade/degraderade ska ha kvar sin anställning i samma organisation.

MSB har varit utan GD sen i mars 2017 och ansökningstiden för tjänsten gick ut redan förra sommaren. Att låta MSB vänta en månad till på Eliasson kan inte ha praktisk betydelse för myndigheten. Eliasson kunde ha ”jobbat” några veckor på departementet så som avsatta generaldirektörer gör (och som Eliasson även nu ska göra i väntan på att börja på MSB i mars). Och Johansson kunde ha smugit ut en pressrelease om tillsättningen i slutet på februari när det mediala och allmänhetens intresse för Eliasson hade avtagit. Då hade MSB-anställda inte med sådan kraft behövt översvämmas av ”allas” starka övertygelser om att Eliasson kommer bli en katastrofchef för myndigheten.

Fråga 2: När berättar du för organisationen och dina underställda att du egentligen inte vill ha chefsjobbet du just har tackat ja till?
Svar: Aldrig.

Det är inte första gången Eliasson under rubriken ”jag kan inte ljuga” delar sina innersta åsikter. Att det kan ha en paralyserande effekt på medarbetarna och deras produktivitet är uppenbarligen av mindre vikt för honom, men en bra chef har det goda omdöme att inte dela allt.

En bra start

Johansson och Eliasson vars delade och starka intresse för att Eliasson ska lyckas i sitt nya uppdrag hade en uppgift i onsdags, och det var att ge Eliasson en bra start på MSB. Uppgiften var varken ovanlig eller svår – men trots det misslyckades de. Det är exceptionellt udda, men frågan är om deras personliga (chefs)fåfänga segrade över förnuftet och MSBs bästa? Oavsett är det olyckligt för MSB. Jag hade önskat en bättre start för Eliasson på nya chefsjobbet.

Beginnings have far greater impact than most of us understand. Beginnings, in fact, can matter to the end.”

Daniel Pink, When


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 10

Chefers hemtrevliga kontor och lättkränkta medarbetare

Av Vibeke Pålhaugen

Work hard, stay low, reach high. Jobba mycket och håll truten så har du en framtid på bolaget, det var ledningens slogan till oss medarbetare på strategikonsultbyrån… Fortsätt att läsa->

09 10

Att vara (rikspolis)chef är banne mig inget skitjobb

Av Vibeke Pålhaugen

DEEEET FIIIIINNS IIIIIINGA SKITJOOOOOOBB!!!! Den norska hotellkungen Petter Stordalen kastar upprört kavajen på golvet. Han har precis visat ett tv-klipp där den norska riksdagens talman… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen