Eliasson och det galna chefsföraktet

Familjen Obamas devis ”When they go low, we go high” är tillsynes inget som SDs Jimmie Åkesson kan relatera till. I helgen valde partiledaren att ”go even lower” med en av landets myndighetschefer.

Jag kan förstå om Åkesson är irriterad över att vid två tillfällen offentligt ha blivit påhoppad av myndighetschefen Dan Eliasson. 2014 twittrade Eliasson – som då var generaldirektör för Försäkringskassan – att Åkesson fick honom att kräkas. 2016 uttalade rikspolischef Eliasson från Almedalen att han skulle få sparken om Åkesson fick regeringsmakt. Med tillägget att:

”Om Jimmie Åkesson kräver min avgång så ser jag det som en merit. Jag gillar inte hans politik.”

Trots mångas svala känslor för Åkesson och hans politik så reagerade folk vid båda tillfällena;politiska ledarkrönikörer, statsvetare, facket, Eliassons underställda chefersamt jag och flera med mig. Åkesson själv blev förståeligt nog rosenrasande. Eliassons politiskt laddade uttalanden var inte bara omdömeslösa. Att i offentligheten angripa sin arbets-/uppdragsgivare är oförenligt med det arbetsgivaransvar Eliasson hade åtagit sig som myndighetschef. 

När Eliasson – av helt andra skäl – i januari i år fick sparken som rikspolischef så hoppade Åkesson jämfota. Mindre nöjd var han i mars när ärkefienden fick förtroendet att sätta sig i generaldirektörsstolen på MSB. Sittande regeringens till synes orubbliga tilltro till Eliassons chef- och ledarskapsförmågor trots tre på raken föga framgångsrika myndighetschefsuppdrag (Migrationsverket, Försäkringskassan och Polisen) var Åkesson långt ifrån ensam om att överraskas av.

Och trots åren som passerat efter Eliassons påhopp så pyr fortfarande vreden i Åkesson. Han är kränkt på djupet och i helgen kom han med vallöftet att Eliasson ska sparkas från MSB. Men inte nog med det, han ska portas från alla befattningar inom myndighetssverige. 

"En vandrande katastrof som Dan Eliasson ska inte vara på någon position i någon myndighet överhuvudtaget."

Det är opassande och oförenligt med arbetsgivarrollen att som Eliasson offentligt angripa arbets- och uppdragsgivaren. Men Åkessons personangrepp på en av sina underställda  chefer är uselt och omdömeslöst på en helt annan nivå. Än värre är det att reaktionen inte beror på att Eliasson har begått (nya) felsteg, utan att det är gammalt groll och oförrätter som pyr. Flera år efter att Eliasson gick low, går Åkesson even lower – och det är allt annat än charmant.

Måhända har MSB inte levererat dugligt under sommarens skogsbränder, men det kan Eliasson knappast hållas praktiskt, om än formellt ansvarig för. Idag ska visserligen allting ske mycket snabbare än tidigare, men inte ens journalisterna som älskar att vädra chefsblod har gett sig på Eliasson under sommarens förödande bränder. Även de förstår att 4–5 månader in i nya chefsjobbet så kan inte mycket vare sig ha hunnit förbättras eller försämras sen innan Eliasson satte sig i direktörsstolen. Det förstår också Åkesson. Men frestelsen att försöka skaffa septemberröster på chefsföraktet är för stor. För Åkesson är inte ensam om att innerligt avsky chefen Eliasson. I en rätt underhållande krönika skrev Leif GW Persson för någon vecka sen att ”olyckskorparna kraxar i kör” i hans mailkorg, med påståenden om att Eliasson skulle ha ”åkt runt och tuttat på våra norrländska skogar”. Jag blir helt tagen av galenskapen. Den visar på ett chefsförakt och -hat helt utan proportioner. 

Jag har tidigare skrivit om mina ljumma känslor inför Eliassons förehavanden och resultat som högsta myndighetschef på Migrationsverket, Försäkringskassan och nu senast på Polisen. Trots det är jag öppen för att han måhända ändå är en duglig chef som råkat få (tre!?) uppdrag långt över sin förmåga. För vi som sitter i chefsstolen vet att det är synnerligen få i detta land som faktiskt skulle lyckas att leda eller ens vilja ha jobbet att leda dessa tre kolossmyndigheter. Det vet även Åkesson, men sakfrågan har blivit oviktig för mannen som låtit sina sårade känslor ta över chefsförnuftet och det goda omdömet. 

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” sa Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister. Jag tänker att det i helvetet också finns ett särskilt utrymme för chefer som Åkesson; som ”goes lower” och eldar på chefsföraktet. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

04 12

Fyra chefer som anser att egen oduglighet bäst åtgärdas genom lönelyft

Av Vibeke Pålhaugen

Föga överraskande uppstod upprorsstämning förra veckan, när det avslöjades att de fyra kommunalrådscheferna på Lidingö tänkte ge sig själva… Fortsätt att läsa->

27 11

Alla de som lämnar sin chef, inte för att de kan – men för att de måste

Av Vibeke Pålhaugen

Du har säkert läst dem du också; solstrands-artiklarna om lyckliga chefer eller medarbetare som helt eller delvis har lämnat sina jobb för att få en vettig(are) tillvaro.… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen